Hedersmedlemmar

Kåren har beslutat om att tilldela Hedersmedlemskap till Marianne Jonsson medlem sen 1968 och Peter Fuchs medlem sen 1975 för deras långa och ihärdiga arbete i kåren. Många av er kanske inte har träffat Marianne och Peter och vet inte heller vem de är och vad de gjort för kåren. Här få vi ta del av deras egna berättelser och minnen!

Marianne skriver…
Hej!
Jag heter Marianne Jonsson. Jag fick kontakt med Turinge Scoutkår vid bildandet år 1968 då mina äldsta barn började Blåvinge resp. Vargunge-avdelningen.
Jag var med i en vuxengrupp under 1969 och 1970 kom jag med som ledare i Blåvingarna. Ganska snart blev det ju Miniorscout då Vargunge och Blåvinge slogs ihop. Jag var Miniorerna trogen, så när som på några terminer på Junior på 80-talet. Slutade som ledare efter våren 2002. Hade kassörssysslan från 1994 och fram till 2010.

Många trevliga upplevelser har det ju blivit under åren tillsammans med ledarkamrater och barn. En stor del av 80-talet och halva 90-talet hade kåren en permanent lägerplats i Taxinge där Äventyrsbanan ligger nu. Vi trivdes bra där. Bland annat lagade vi maten på en gammal järnspis som vi grävde ner efter lägret och grävde fram till nästa läger. Den funkade jättebra. Vid dessa läger deltog alla scouter, Miniorerna lite kortare tid bara. Miniorerna hade på hösten under flera år en Lördagsutflykt till Sörby hage. Vi hade en frågepromenad, lekar och grillade korv och åt matsäck. Det var mysigt.

Miniorlagen lydde på den tiden: ”En Miniorscout vill vara ärlig och hjälpsam och göra sitt bästa¨ Jag hoppas att jag har kunnat leva efter det mottot också och att jag kunnat göra någon insats i kåren för några små miniorer.
Från 2010 har jag bara varit passiv medlem och betalat medlemsavgift. Då jag tänkte gå ur i år, 81 år gammal blev jag föreslagen som hedersmedlem i kåren. Det känns väldigt roligt och hedrande. TACK!
Lycka till med allt i kåren!
Med scouthälsning, Marianne

Peter berättar…
”En kväll på sextiotalet ringer min telefon, en herre som presenterar sig som Eskil Fägerholt. Han har fått reda på att jag har ett förflutet som scoutledare. Han frågar om jag kan ställa upp och hjälpa en militär att dra igång verksamheten på patrullscoutsidan. Ok, jag samtyckte och vi skulle ses vid Knopis (gamla scoutstugan) klockan si och så. Jag var på plats i god tid, nyckeln hade jag redan fått. När det var dags gick vi in i stugan. Militären (jag tror han var major) kom aldrig, så jag drog igång mötet med lite lekar osv. Jag har aldrig sett eller hört något från honom efter det!!
Tursamt nog hade jag rutin så det var inget problem att fortsätta verksamheten. Jag minns inte hur länge jag var ensam ledare men det var större delen av terminen.
En sak som var lite ovant för mig var att nu för tiden gick även flickor i Scouterna, men tjejerna var minst lika duktiga som killarna.

Så småningom kom fler ledare och hjälpte till, bla Gilbert Hedebo som gjorde allting mycket roligare och när Classe Warnander kom med var gänget fulltaligt.

Otaliga är minnena från möten, hajker och läger. Det var mitt förslag att vi skulle anordna kårläger där alla skulle kunna deltaga, även miniorer som annars inte fick vara med på Vänortsläger.
Jag tror att det var Börje Carlman som fick tag på en gammal vedspis som blev ”kökets centrum” på våra kårläger. När lägret var över grävde vi ner spisen, väl infettad i väntan på nästa kårläger vid Palmersvik. Vi gjorde även ett antal hajker. På en hajk gjorde vi en tipspromenad, på första skylten stod ”Vad är detta för löv?” På andra skylten stod ”Vad är detta för träd?” På tredje stod det skrivet ”Vad var det för färg på första skylten?” På den fjärde skylten stod ”Och andra skylten då?” På en skylt en bit upp i ett träd stod det ”Ingenting” Det blev en del förslag till klättraren, -Ja men vänd på skylten, men där står ingenting där heller! Så där fortsatte det tills banan var slut…

Vi åkte till Vässarö i full storm, 26 m/s, Vi var alla genomvåta in på bara kroppen. Första natten fick vi sova i kapellet men vädret blev bättre och vi fick ett härligt läger till slut.

Trots att min hälsa gjort att jag inte längre kan vara aktiv så kan jag inte under mina färder med min el-moppe låta bli att tänka ”Där skulle man kunna ha en övernattning, ett perfekt ställe för livlinetävling osv.” En tall som blåst omkull med jättemycket bark räcker ju till en hel flotta barkbåtar…

Andra minnen är när vi paddlade till Åkers styckebruk och passerat Gullsmedsmorasjön och hade ett lyft till Fräkensjön så upptäckte Gilbert en ganska stor sten på stigen. Gilbert skrev på stenen med svart spritpenna ”Vänd mig” och på undersidan skrev han ”Tack det var skönt” Vi passerade där ibland och stenen var alltid rättvänd trots att det syntes att den rubbats ur sitt läge!!
När jag möter ett gäng scouter oavsett var ”suger det” till i hjärtat, jag vill också vara med! När jag känner lukten av en eld tänker jag att skulle vilja sitta runt en lägereld.

Nu får det räcka med minnen, men det finns mer att berätta. Tack för att ni bad mig skriva ner lite minnen, tyvärr förstår inte min dator mig så jag gör som man gjorde förr, skriver för hand. Till sist…